Horror

Det här med mitt liv.
Jag tycker det enklaste vore om det inte var så många turer upp och ner.
Upp.
Och sedan ner, hårt.
Jag faller hårt, jag faller fort, jag gör inget för att landa mjukt.
Ibland känns det nästan som att jag längtar ner, för jag vet hur jag ska göra då.
På något sjukt sätt känns det ändå tryggt.
För att det värsta som kan hända inte längre blir så hemskt

Och ja, jag vet att det som finns härinne inte finns därute.
Men för mig är det lika verkligt som en solid vägg.
Skräcken som förlamar mig.
Tänk om det är någon här, eller där?

Jag kommer aldrig att klara mig ensam.
För jag kommer att förgöra mig.
Alla mina barnsliga fantasier.

Och alla dessa lögner.
Jag avskyr dem.
Men när det väl har börjat blir det en spiral.
Nedåt. Nedåt. Nedåt.
Varför litar jag inte på dig, varför berättar jag bara inte?

Och på tal om ingenting.
Det är klart att jag bryr mig, vad det nu är du tror.
Du har varit underbar mot mig, fast du inte ens hade någon anledning.
Och visst har jag bettet mig illa och det var 1002 år sedan nu, men jag vill att du ska må bra.
Vad du nu tror.


Det här som inte skulle bli en sådan blogg.
Här skulle allt vara putsat och vackert och rent.
Men just nu så är det inte riktigt så.