Horror

...och jag vet faktiskt inte vad jag ska tro...
...hur jag ska må...
...vad jag ska säga...

Snurrelisnurr, vad allt är suddigt

Jag är fruktansvärt urled på dig, vännen.
Trött.
Jag bryr mig verkligen om dig.
Det vore lite fint att någon gång få något tillbaka.
Du behöver inte ens mena det.
Kanske att du frågar hur jag mår och verkligen undrar.
Eller vad jag ska göra imorgon.
Det är inte det att jag inte intresserar mig för dig, verkligen inte.
Men... jag då?

Jag känner att det går utför för mig och den här bloggen.

Kanske för att jag inte vet vad det är för blogg.
Vad jag ska skriva i den.

Kanske för att det jag mest av allt behöver är en renodlad tankeblogg.
Av mig för mig.
Ingen annan.
För att undvika ömma tår och annat trams.

Kanske för att mitt liv inte är så intressant.
Inga pengar har jag så jag kan inte berätta om mina inköp.

Mina tankar klär bäst i bläck på pappar
Så det är där de hamnar.

Det blir liksom inget kvar till här.

Så jag meddelar mest min destination.
Som är ganska varierande.

Utom ibland.
När jag orkar berätta vad jag gjort, trams som ingen vill läsa.
När jag är förbannad, rädd och ledsen.
Och får andra att känna likadant, fast mot mig.

Nej du bloggen.
Jag tror att du och jag, vi behöver en paus.

Jag återkommer när skolan börjar.
När jag har rutin och tider i mitt liv.
När jag behöver medömkan och annat.
Och så vidare.
Ta hand om er!

Det här med mitt liv.
Jag tycker det enklaste vore om det inte var så många turer upp och ner.
Upp.
Och sedan ner, hårt.
Jag faller hårt, jag faller fort, jag gör inget för att landa mjukt.
Ibland känns det nästan som att jag längtar ner, för jag vet hur jag ska göra då.
På något sjukt sätt känns det ändå tryggt.
För att det värsta som kan hända inte längre blir så hemskt

Och ja, jag vet att det som finns härinne inte finns därute.
Men för mig är det lika verkligt som en solid vägg.
Skräcken som förlamar mig.
Tänk om det är någon här, eller där?

Jag kommer aldrig att klara mig ensam.
För jag kommer att förgöra mig.
Alla mina barnsliga fantasier.

Och alla dessa lögner.
Jag avskyr dem.
Men när det väl har börjat blir det en spiral.
Nedåt. Nedåt. Nedåt.
Varför litar jag inte på dig, varför berättar jag bara inte?

Och på tal om ingenting.
Det är klart att jag bryr mig, vad det nu är du tror.
Du har varit underbar mot mig, fast du inte ens hade någon anledning.
Och visst har jag bettet mig illa och det var 1002 år sedan nu, men jag vill att du ska må bra.
Vad du nu tror.


Det här som inte skulle bli en sådan blogg.
Här skulle allt vara putsat och vackert och rent.
Men just nu så är det inte riktigt så.