Horror

Verkligheten.
Är det en hållplats jag själv kan välja att gå av på eller tvingas jag dit, obarmärtigt?

Jag vet inte, ingenting. Dagarna flyter in i varandra och jag söker fortfarande efter något starkt nog att gå upp för på morgonen. Hur jag än kämpar tappar jag geppet om allt som förut var mitt liv och det är så besvärligt att ta mig i kragen och strukturera upp det hela att jag hellre bara flyter med en dag till och en dag till.

Skolan. Jag vet inte ens om man kan säga att jag går i skolan fortfarande. De flesta kurser är det tänkt att jag ska klara på egen hand, hemma, men jag har inte självdisciplinen som krävs, inte heller har jag motivationen. För min del hade jag helst hoppat av och gömt mig under täcket och hoppats på det bästa, men jag vill inte göra mina föräldrar besvikna än en gång. Efterskolantiden känns så långt bort att jag inte ens vågar drömma om något att göra, drömmarna kommer nog aldrig slå in ändå. Antagligen blir jag sjukskriven i höst för jag klarar inte av mig själv.

Mina vänner flyter längre och längre bort från mig coh det känns inte som att jag skulle nå dem ens om jag försöker allt jag kan. Jag vill träffa, men vågar inte. Vill inte att de ska se mig såhär men orkar inte leka att allt är som det ska. Men jag saknar dem, er. Så mycket.

Förlåt, det blev bara depp, depp goth över det hela.
Men sammanfattningsvis så är jag ledsen att jag aldrig räcker till.