Julkalendern del 2: Kakstaden
Prolog: Mitt under en höstruskig promenad genom Skövde hamnade du i en snöklädd skog där det enda som hördes var ljudet av bjällror....
Du fortsatte att vandra genom skogen, tanken på att vända tillbaka och försöka hitta Skövde igen föll dig aldrig in, du vände dig inte ens om för att se vart staden tagit vägen. Bjällerklangen ömsom öakde, ömsom minskade i styrka och du kunde inte bli klar på varifrån den kom, det var som att den kom från snön själv nästan fast det vore väl...omöjligt?
Skogen började tunnas ut och vägen gick i en brant uppförsbacke. Du hade ingen aning om vad klockan var, men det var nattsvart ute, bara snön och ett par blyga stjärnor lyste upp vägen för dig. Bjällrorna lät kraftigare nu, och i ögonvrån tyckte du dig se något klartblått, men när du vände på huvudet fanns där bara den orörda snön...
Backen blev brantare och brantare men plötsligt tog den slut och du befann dig på en platå med utsikt över en djup, bergomgärdad dal. När du såg vad som fanns där nere tappade du nästan andan och du fick gripa efter en trädgren för att inte svimma. Åh, det va så vackert. Där nere i dalen låg den mest magnifika lilla stad du någonsin skådat, dess like går inte att finna någonstans på denna jord. Det var som att staden lyste upp hela dalen och kastade vackra färgskuggor på snösluttningarna. Det var fullt med det vackarste små pepparkakshus, klädda i glasyr och små, små ljus var uppsatta längsmed gatorna. Mitt i staden fanns det ett torg, men istället för gatstenar fanns där färgglada chokladlinser och mitt på torget stod en ståtlig julgran klädd i allt vackert du kan tänka dig.
När du hämtat dig från chocken började du klättra ner för sluttningen, men du föll och rumlade runt i snön. Fortare och fortare snurrade du nedåt och det kändes som att den här helvetesfärden aldrig skulle ta slut när då plötsligt slog i något hårt och stannade. Hela världen var ett enda virrvar och när du försiktigt öppnade först det ena ögat och sedan det andra var du övertygad om att små gröna fåglar flög in och ut genom dina öron. När fågelflocken runt dig hade flugit sin kos tittade du dig förvirrat omkring för att föröka få en uppfattning om vad som egenttligen hade stoppat dig. Du försökte famlade resa dig upp och räckte ut handen för att söka stöd. Vad det var du höll i visste du inte, det var varmt och mjukt och när du hävde dig upp lät det dingeldingelding....
Kommentarer
Trackback
